Sandra Uhrdin

Tänk vad tiden går fort, Milo har varit med oss i över fem månader nu.

Tänkte berätta för er när vi fick reda på plusset..

Varje nyår har vi haft som tradition att fira uppe i fjällen med min syster och hennes familj. Vi hade då bestämt att vi skulle försöka med ett syskon och jag slutade med p-piller februari då och vi sa att i mars så ska vi försöka med ett syskon. Men månaderna gick och ingenting hände.

I oktober eller november berättade min syster att hon var gravid, jag blev glad men ändå besviken för att vi försökte Såå mycket. Ni som vet, ni vet hur besviken man blir månad efter månad och inget plus.. men vi gav såklart inte upp.

Iallafall så var vi uppe i fjällen och jag visste att när vi var där uppe så borde jag få besked efter detta försök. Så jag tog med min de billigaste gravidstickorna. Dagen innan nyårsafton kunde inte jag hålla mig längre och kissade, de visade ett svagt svagt sträck, knappt inget i mitten bara lite på sidorna så ja var inte säker och visade syster först och hon blev jätteglad och sa att jag var gravid!

Vi eller jag sa inget till killarna, så Kristoffer visste inget och vi åkte ut med skotrarna för att äta lunch och när vi var där så beställde jag in champagne när ingen såg så vi kunde skåla och fira. Jag höjde glaset och sa att vi skulle skåla för att Leon skulle bli storebror.. Vi grät lite allihopa och hade kramkalas.

Dagen efter, på nyårsafton var en hemsk dag.. Killarna skulle åka och hämta en skoter som gått sönder, över fjället och det var extremt dålig sikt och snöstorm på nyårsafton.

Vid 13 tror jag det var fick vi ett sms där det stog vi har kört vilse, ring 112..

Vi blev oroliga men visste att de va allvar för det är inget man skämtar om så vi gjorde det. Så vi fick kontakt med fjällräddningen och vi hade sms kontakt med killarna för det var för dålig teckning för att ringa.. Fjällräddarna åkte till den koordinaten vi gett dem men de va inte där. De stämde inte.. Timmarna gick, det blev mörkt och det enda jag tänkte var att han får inte dö nu, han måste få träffa Leons syskon. Efter många timmar, nyårsafton var förstörd, de va mörkt ute och de kunde inte skicka helikopter i de dåliga vädret så tänkte jag att de får leta imorgon.

Vi hade bokat middag för oss alla och vi var hungriga och ledsna, så jag syrran och barnen åkte till nyårsmiddagen. Syrran lugnade mig och torkade mina tårar och när vi var på väg dit kl 19 så ringde killarna och sa att de hade blivit räddade! De kom, helskinnade och tacksamma för hjälpen! Och vi kunde återförrenas och skåla in nytt år och graviditeten! Dagen efter stog de om dem i tidningen ?